Klimatförändringarna skördar redan offer. Värst drabbas världens fattigaste. Ändå bryter Sverige mot internationella löften och struntar i att skjuta till pengar till klimatarbete i utvecklingsländer.
Temperaturen på jorden har redan stigit med nästan en hel grad. Att det är vi människor som är skyldiga till klimatförändringarna är världens forskare allt säkrare på, det framgår tydligt när FN:s klimatpanel, IPCC, nu samlats i Stockholm.
För människor som lever i fattigdom är konsekvenserna hårdast. När matproduktion och vattentillgång minskar, folkhälsan försvagas och människors vardagsliv dramatiskt påverkas, försvåras inte bara FN:s arbete för fattigdomsbekämpning – de framsteg som hittills gjorts riskerar att utraderas.
Uppvärmningen leder till oförutsägbara årstider, riskfyllt jordbruk och opålitlig tillgång till dricksvatten. Stormar och stigande havsnivåer hotar öar och kustområden. Att överleva sådana förhållanden blir allt svårare.
De senaste åren har fler människor än någonsin tidigare tvingats fly sina hem på grund av förändringar i klimatet. Om vi inte gör något nu kommer klimatförändringarna att orsaka och driva på fler konflikter med enorma mänskliga tragedier som följd.
Mänsklighetens två största utmaningar – fattigdomen och den snabba uppvärmningen – hänger alltså ihop. Och för att nå FN:s millenniemål, som ska skapa förutsättningar för en hållbar global utveckling och en bättre värld, måste världen ta sig an båda problemen samtidigt.
Sverige har skrivit på FN:s klimatkonvention där några grundläggande principer slagits fast, bland annat att världens länder har ett gemensamt men olika stort ansvar. De rika länderna, som har störst skuld till klimatförändringarna och störst kapacitet att göra någonting åt dem, ska gå före och bidra mest.
Industriländernas historiska klimatskuld kan knappast beräknas i pengar. EU-kommissionen har dock uppskattat kostnaderna för utvecklingsländerna, för att begränsa utsläppen och anpassa sig till ett förändrat klimat, till 1 000 miljarder kronor om året fram till 2020.
Under FN-klimatmötet i Köpenhamn 2009 lovade Sverige, tillsammans med övriga industrialiserade länder, att från och med år 2020 mobilisera 100 miljarder dollar årligen till utvecklingsländer. Att de 100 miljarderna ska vara ”nya och additionella”, är centralt och en formell del av avtalen.
Det innebär att pengarna inte får tas ur den befintliga biståndsbudgeten. Klimatfinansieringen får alltså inte ske på bekostnad av fattigdomsbekämpningen. I ”Köpenhamnsöverenskommelsen” beslutades också att stödet ska trappas upp fram tills de 100 miljarderna nås 2020.
Med en fördelningsnyckel, som tidigare använts av EU, kan Sveriges andel för 2014 beräknas till 2 miljarder kronor. (Detta är alltså bara vad som krävs för att hålla löftet från Köpenhamn, de verkliga behoven är mycket större än så). I budgeten finns dock inga pengar avsatta.
Sveriges regering har alltså tagit en springnota: man lovar att betala, men inga pengar finns avsatta, inga fakturor betalas. Detta är ett svek mot den fattiga världen.
No comments:
Post a Comment